johannasjoholms

 

Jag vet inte langre vem jag ar, jag kanner inte igen mig sjalv alls och inom mig finns inget annat an tomhet. Det borjar bli for jobbigt att varje morgon satta pa mitt fejkade leende och latsas vara lycklig, nar jag ar precis allt annat an just det. Jag har aldrig varit en person som behover ha folk omkring mig for att ma bra, brukade till och med foredra att vara ensam men om jag inte har nagon omkring mig nu sa far jag panik pa en gang. Har inte kunnat sova i mer an nagon timme per natt pa over tva veckor, druckit aldelles for mycket och kommer inte ens ihag nar jag lagade mat hemma sist, hela jag raserar och jag kanner att jag inte klarar av att gora nagot at det. Min andra halvla ar inte langre hos mig och det kanns som jag inte kan andas utan honom. Att nagon man spenderat sa mycket tid med, nagon man har sa manga minnen med, nagon som kanner dig utan och innan kan vara en san stor del av ditt liv den ena dagen for att sedan vara borta den andra. Nagonstans dar inom mig jag vet att tiden laker alla sar, att jag maste tanka framat och att 'vad som inte dodar mig gor mig starkare', men det ar for svart att tanka sa nu, aven fast jag kanske kommer att borja bli glad och hitta mig sjalv igen om nagon manad sa ar det for smartsamt att tanka hur fan jag ska klara mig dit utan att ga under helt.